Ikväll verkar oron och ångesten inte vilja lämna min kropp. Som en ovälkommen gäst som inte fattar när det är dags att gå.

 

Jag mår egentligen bra. Mellan ångestattackerna är jag nöjd med mitt liv. Jag är frisk. Jag har en underbar sambo och en familj jag älskar. Det är kanske svårt att förstå. Att man kan må skit i någon timme men däremellan må bra.

 

Idag har ångesten tagit grepp om mig. Kroppen känns som ett gummiband spänt till maxgränsen. Huvudet dunkar och jag mår illa. Jag kan inte koncentrera mig på något i mer än två minuter, hur intressant det än är. Minsta lilla oreda gör mig ännu mer orolig. Så är det att ha ångest.

 

Jag gör allt för att komma undan. Jag städar, viker tvätt, försöker läsa, sjunger, målar, lyssnar på musik. Allt för att komma undan min hjärna och distrahera min kropp som tror att en katastrof väntar utanför dörren.

 

Som tur är fungerar städning väldigt bra som ångestdämpande. Så det blir rent och fint här hemma.