Det har stått mycket om psykisk ohälsa i media den sista tiden. Det gör mig glad.

 

I tio år har jag levt med ångest i olika former. Till en början var jag rädd att prata om det. Men det är jag inte längre. Jag vill att psykisk ohälsa ska bli lika lätt att prata om som fysisk sjukdom. För det är lika vanligt.

 

Jag minns hur jag grät när jag satt på akuten med min mamma. Då för sju år sedan när min ångest, tvångshandlingar och bacillskräck gått så långt att jag inte vågade lämna huset och jag inte sovit på en månad. Jag grät för att jag skämdes. Jag skämdes för att jag inte ville vara "en av dem". En psykist sjuk person i tvångströja med håret åt alla håll som skrek, satt gungandes på en stol och pratade för mig själv. För det var den bilden jag hade av personer med psykisk ohälsa. Jag ville inte att mina föräldrar skulle skämmas över att ha en dotter med psykiska problem. Jag grät och motsatte mig starkt all form av medicinering. Knappt ett år senare satt jag på akutpsykiatriska mottagningen med ett recept i handen. Ett recept som kom att förändra mitt liv till det positiva.

 

Idag är jag fri från mediciner. Nästan. Jag har fortfarande mina akutmediciner som jag tar när ångesten blir för stark och det blivit för många sömnlösa nätter i rad. Jag tvättar fortfarande händerna mer än andra, men inte lika mycket. Jag har fortfarande tics, men jag skäms inte för dem. Jag är fortfarande rädd för att svimma och spy, men jag vågar träffa folk under vintermånaderna och jag vågar fortsätta springa trots att jag är trött. Jag har kommit en bra bit på vägen. Men det har tagit tid och kraft. Det första steget var att berätta och be om hjälp. Och sedan ta emot den hjälp som erbjöds. För jag hade aldrig klarat det på egen hand.

 

Så därför berättar jag, ibland lite väl frimodigt. För att jag vill hjälpa andra. Om fler hade pratat för tio år sedan kanske det inte hade behövt gå ett år innan jag förstod att mina hugg i bröstet var panikångest och inte hjärtinfarkter. För det är inget skämmigt med psykisk ohälsa. Du är inte onormal. Du är fullt normal.