Misslyckande?

Sitter i väntrummet på vårdcentralen. Har återigen valt att söka hjälp för min ångest. Kan inte låta bli att tycka att det känns som ett misslyckande. Att jag har förlorat kampen. Varför är det så svårt för mig att överväga medicin igen? Jag skulle ju aldrig neka ex. penicillin om jag hade en infektion. Så varför känns det som ett så oerhört stort misslyckande?

Jag ber om ursäkt

 
 
Ibland tror jag många har svårt att förstå hur det är att leva med ångest. Ångest är ett ord man slänger till med när man har svårt att bestämma sig eller när man får sådär ont i magen av något som händer.
 
Jag råkade hitta den här filmen på YouTube. Vill du verkligen veta hur det är att ha ångest och OCD? Titta på filmen så får du under tre minuter testa hur det är att vara inuti huvudet på någon med sjukdomen.
 
Så är det att vara inuti mitt huvud. När mannen i filmen direkt börjat analysera varför han inte har matlust. Eller när han försöker övertala sig själv att inte googla symptom. Precis så är det för mig, inte hela tiden, men flera gånger varje dag.
 
Så jag ber om ursäkt ifall du tror jag är ointresserad när jag zonar ut och verkar frånvarande, det är bara jag som försöker övertyga min hjärna om att allt är bra. Jag ber om ursäkt ifall du tycker det är störande när jag gör konstiga ljud eller märkliga rörelser med halsen, fingrarna och munnen, det är bara jag som kollar att allt "fungerar". Jag ber om ursäkt ifall du tror att jag tycker det är tråkigt när jag inte alltid tar i för fullt på träningen, jag lyckas helt enkelt inte övertyga min kropp om att det är ofarligt. Jag ber om ursäkt ifall du tycker jag är lat när jag inte hjälper dig att städa, jag kan bara inte övertyga mig hjärna om att sakerna inte är fulla av sjukdomsbakterier. Jag ber om ursäkt ifall jag glömmer vad jag lovat och verkar okoncentrerad och disträ, ibland blir det svårt att sortera bland alla tankar och komma ihåg vad jag sysslar med. Jag ber om ursäkt ifall du blir stressad när jag har svårt att sitta eller stå still, att hålla kroppen i rörelse är ett sätt att koppla bort kaoset i min hjärna.
 
Men jag ber inte om ursäkt för att jag gör de här sakerna. För det är mitt sätt att hantera min sjukdom. Jag kämpar varje dag för att inte göra de här sakerna. Och de dagar jag kämpar som hårdast, det är då ovanstående saker märks som mest. Så snälla, säg inte åt mig att sluta. För jag gör redan allt jag kan.